Torsö skärgård
Turens karaktär: Skärgårdspaddling Från-Till: Torsö-Bromö-Kalvö-Torsö (Rundtur) Torsö-skärgården utanför Mariestad är förvånansvärt lite exploaterad trots sin lättillgänglighet med broförbindelse från fastlandet ut till Torsö-Fågelö. En tur runt den vackra omväxlande skärgården bjuder på både kala skär med klippor och steniga stränder och större lummiga skogklädda öar. Här och där finner du fina vikar och långgrunda sandstränder. Du kan starta från Mariestad eller kanske enklare från Torsö. Det finns en del oskyddade passager på ett par km mellan öarna.Observera att vissa sund t ex mellan Kalvöarna, är igen-vassade. Om turen 1. På lördagsförmiddagen äntrade jag min Ålandskajak, nyutrustad med vattentäta skott och packluckor, vid Ekuddens lilla idylliska småbåtshamn. Min plan var att försöka runda Torsö motsols och börja med att gå i lä för den istadiga ostvinden längs fastlandet och sedan göra överfarten mot Kilmareudden på Torsö framåt kvällen i förhoppningsvis mojnande vind. Jag rundade Ekudden för att sedan paddla mot vinden in mot Mariestad och lästranden. Men redan här spräckte den friska vinden min färdplan. När hård motvindspaddling ställdes mot en som det verkade lättjefull plattläns med surfning i medvind ner mot Fågelö, blev valet enkelt. Alltså vände jag fören mot nordväst och lät vinden föra mig ner mot vad som skulle kunna vara Noret på Fågelös sydspets. Tanken var att runda udden och sedan paddla in i lä i sundet dellan Fågelö och Dillö. Utan roder blev det mer slör än plattläns, med omväxlande paddling och lutning åt ena eller andra sidan. Snart passerade jag seglingsrännan in mot Mariestad under ständigt spejande åt alla håll efter uppdykande motorbåtar. I lite grövre sjö och i synnerhet i solglitter och motljus är en kanot svårupptäckt. Nästan hela Mariestadssjön är förvånansvärt grund. Halvmeterdjupa storsteniga grundbottnar dyker upp oväntat. Brott och bränningar avslöjar lömska stenbumlingar och klippor bara någon dm över eller under vattnet. 2. Väl i säkerhet i sundet i en lugn och solig vik, blev det mycket grubbel med karta och kikare, innan det visade sig att jag istället hade landat på Dillö. 3. Riktigt säker på min nya hypotes blev jag inte förrän jag passerade sundet mellan Dillö och Onsö. Gladde mig åt att kartan och verkligheten äntligen var överens och följde läsidan av Dillö på väg mot Nakareholmen. 4. På Nakareholmen tältade jag den enda gången. Kärrmarker på ön hade tydligen genererat mängder med mygg och andra flygfän som nu nästan förmörkade himlen och tvingade till skydd under tältduken. Under kvällsmålet ute i det fria bombarderades jag av svärmande etter-myror, som med ständiga kraschlandningar hamnade överallt. 5. På söndagsförmiddagen blåste jag iväg åt nordväst mot Smörhättan på Brömmö i stark medvind. Blickfältet dominerades av det i mitt tycke vackra och flitigt snurrande vindkraftverket. Snart nådde jag Hovden längst ute i kartkanten för lunch och rast. Denna märkliga ö lyckas med sin yta på knappt kvadratkilometern, ockupera inte mindre än 4 kartblad av gröna kartan. Flera vältrampade stigar i skogen och möten med andra flanörer på klipporna vittnade om att ön är ett populärt mål för båtfolket. 6. Senare på eftermiddagen paddlade jag runt de fina småöarna norr om Hovden, medan ett par fiskgjusar jamade i skyn. Eftersom jag inte hittade någon i mitt tycke riktigt bra lästrand, fortsatte jag mot Brommö, där jag fann en djup vik med sand- och badstrand, lämplig för nattläger. Det fina vädret lockade mig att skippa tältet. Som vanligt sov jag dåligt på mitt självuppblåsande liggunderlag, där sovsäcken glider omkring som en smörklick i stekpanna. Friktions- koefficienten måste vara i stort sett noll. I ren desperation bestämmer jag mig för att pensla hela ytan med vattenbaserat kontaktlim, när jag kommer hem. Men när jag alltsomoftast vaknar till och tittar upp, möter mig anblicken av myriader stjärnor istället för innertältets kvalmiga dunkel. Vädrets makter visade sig nådiga även i fortsättningen så att jag slapp tälta och leta tältplatser med både plant underlag och fäste för det gamla ryggåstältets alla tältpinnar. Följande nätter tillbringades långt ute på klippor nära vattnet, men fjärran från mygg och myror. 7. Avfärden från badviken på Brommö följdes av hård motvindspaddling. Efter passagen förbi grund och grynnor utanför Skäggnäs, jagades jag över Brommösundet av en större båt som snabbt närmade sig norrifrån. Väl utanför farleden drag jag en suck av lättnad 8. I den tilltagande motvinden började det gå lite väl många vita gäss på sjön och jag bestämde mig för en långrast inne i första bästa vik. Där välkomnades jag av en liten inbjudande sandstrand, med fin vit, men stekhet sand. Skogsridån bara några meter bakom dämpade vinden och gav ett bakugnsliknande klimat. Det var otroligt långgrunt, så jag fick nöja mig med att ligga på rygg i vattnet och ösa mig med jämna mellanrum för att inte bli för knaprig. 9. Fortsatt motvindspaddling på behörigt avstånd från den steniga Smörnäsudden, följdes av snudd på nödhamn strax norr om Sivassen. Beredde mig att övernatta där istället för på Kalvöarkipelagen, om inte vinden mojnade. 10. Vid halvåttatiden hade det lugnat sig och jag fortsatte mot Trollö. Vinden hade inte bara mojnat utan också vridit mot nordost, men vållade inga problem. Passerade Trollö och landade vid fågelskyddsområdet lite längre österut strax före nio. Här kunde jag för första gången på länge njuta av släta härliga gnejsklippor, istället för de otroligt räfflade och veckade berghällar i granit och pegmatit som torterat mina fötter tidigare. Efter räksoppa och mackor beredde jag mitt nattläger på en klippa några meter över vattnet med utsikt över solnedgång och en bitvisobruten horisont ända bort mot Värmlandsnäs. Vaknade tidigt av mina försök att hålla mig kvar på liggunderlaget. Jag låg i skuggan nu, men morgonsolen förgyllde klapperstensfälten på några småöar längre ut. Redan nu glänste ett par små björkar höstgula i värmen och torkan, bland grönare buskar och alsnår. Vattnet låg stilla här på läsidan, men på avstånd hördes bränningar och vindens sus i träden. Efter en något annorlunda frukost på två portioner räksoppa, åtföljd av obligatoriskt kaffe och mackor, gav jag mig ut på en barfotavandring längs klipporna runt ön. Efter drygt halva sträckan möttes jag av ett brett bälte täta buskar och vass som sträckte sig ner i vattnet. Tanken på i och för sig små risker, men besvärliga konsekvenser av eventuella ormbett fick mig att vända. Jag såg ingen orm varken förr eller senare under turen. Framåt niotiden bröt jag upp för att paddla vidare mot Kalvöarna. Jag rundade min ö norrut och mötte min gamle vän ostan, som redan hunnit bli lite vresig. I öster låg en till synes obruten landremsa som sträckte sig åtskilliga km norrut. Färden gick i lä av Kalvöarna, antog jag. 11. Läget klarnade när jag såg hur landremsan norrut splittrades upp i flera mindre öar och jag sedan fick syn på den djupa vassfyllda viken mellan Kalvöarna. Rundade en lång klapperstensudde och klämde mig norrut genom ett sund och in i en djup vik i lä. Den tilltagande vinden tvingade mig till en rekordlång siesta nästan hela dan. Tiden ägnades åt lägesbestämning och verifiering med karta, kikare och kompass, anteckningar, sönderläsning av fredagstidningen, promenader och studier av diverse småkryp. Dels en ödla som i ett obevakat ögonblick övertog min sittplats, dels skogsmyror som med dödsförakt och sin vanliga agressivitet kastade sig över en flera nummer större spindel. Här ingrep jag emellertid i naturens grymma spel och röddade den senare med baktanken att därmed helt eliminera risken för regn. Liksom tidigare var det ganska folktomt. Några småbåtar med utombordare sökte sig då och då in i sundet, mest för att fiska som det verkade. Någon ägnade sig åt trolling, denna avart av spöfiske som helt ersatt den gamla hederliga dragrodden. En vacker Pettersson-båt i mahogny angjorde i närheten och en segelbåt irrade in bland grunden, men drog sig snart tillbaka. Nu hade jag avverkat mina färdmål. Återstod ca 25 km tillbaka till startpunkten, gissningsvis i både hård motvind och sidvind. Under eftermiddagen ökade vinstyrkan och jag såg i kikaren att det gick fullt med gäss ute på sjön. Min plan var att påbörja reträtten samma väg jag kom i lä av Kalvöarna och sedan leta mig österut in i sundet mellan dem och Torsö och sedan söderut genom Östersundet. 12. I väntan på att vinden skulle mojna något, startade jag inte förrän vid sjutiden på kvällen. Allt gick programenligt fram till Kilmareudden, men i mynningen ut mot fjärden utanför Sjötorp gick sjön så grov att jag tvingades vända. Styrde kosan mot en klippa med kvällssol en bit in i Tranviken, där kvällsmål och nattläger bereddes. Började känna vissa farhågor för min vidare framfart. Även om jag lyckades nå lä på fastlandssidan, skulle Mariestadssjön från Sundsören ner till Ekudden bli svår om blåsten höll i sig. För att förbättra oddsen, chansade jag på tidig start i ottan, efter nattens relativa stiltje. 13. Strax efter sex på onsdagsmorgonen var jag med fjärilar i magen åter på väg mot Kilmareudden. Ständigt mullrande bränningar hade hörts därifrån hela natten ända till nattlägret och ljudet växte i styrka allteftersom jag närmade mig. Till min lättnad var vinden högst måttlig och vågorna hade jämnats ut till mer makligt rullande dyningar, även om de fortfarande var respektingivande. 14. Medan solen för första gången under färden försvann mer varaktigt bakom en molnbank över fastlandet, paddlade jag ner mot Klippingsberg längs Torsös västra strand. Där vände jag 90 grader mot Furnästorp på fastlandet i motvind som faktiskt mojnade istället för att som vanligt friska i mot förmidddagen. Efter mycket lindrigare överfart än befarat, följde jag lästranden söderut, rastade för första frukost samtidigt som de första regndropparna på mycket länge föll, trots min räddade spindel. 15. På jakt efter telefon strandhögg jag i gästhamnen vid Hemmingstorp, något oväntat utan resultat. Blev istället hänvisad till servicebutiken vid brofästet, där jag kunde ringa mina vänner som tagit hand om bilen, och meddela beräknad ankomst till Ekudden vid tolvtiden. Vinden mojnade alltmer och lät mig t o m gå tvärs Mariestadssjön mot mitt slutmål. Strax utanför Ekudden slöts min något krokiga ring runt den natursköna och kanotvänliga skärgården utanför Mariestad. Fortsättning:Avstickare till Djurö (ca 9 km över öppet vatten). Övrigt Paddling åt andra hållet går också bra.