Djurö Skärgård tur och retur
Turens karaktär: Skärgårdspaddling. Från-till: Brommö/Lurö - Djuröskärgården tur och retur. Djurö nationalpark, ligger som ett litet skärgårdsparadis mitt ute i Vänern 9 km från närmaste land, vare sig du vågar språnget österut från Lurö eller västerut från Brommö. Om fågelskyddssäsongen (1/4-31/7) är över, väderleksutsikterna bra utan risk för dimma eller blåst och du själv van kajakpaddlare, vågar jag lova en skärgårdstur utöver det vanliga. Djuröarkipelagen består av 35 större och mindre öar, alla obebodda, men på huvudön finns en f.d. fyrvaktarbostad, den s.k. Djuröstugan och ett jaktslott från sekelskiftet. De går att bese utvändigt från den stig som vindlar sig runt ön. Öarna är skogklädda och är vanligen på norrsidan smyckade med fina badklippor. Enligt uppgift finns dovhjortar (inplanterade), men de syntes inte till. Däremot såg jag rådjur och en hel del av det rika fågellivet, bl a fiskgjuse, häger, gluttsnäppa och storlom. Djuröarkipelagen bjuder kajakpaddlaren på minst en heldag i smala sund mellan härliga kobbar och skär. Den enda tillåtna tältplatsen (max 2 dygn) finns söder om Malbergsviken på norra Djurö. Allmänt om turen Få skärgårdar i Sverige är så avlägsna och isolerade som Djuröarkipelagen. Den ligger mitt i Sveriges största sjö Vänern och för att komma dit måste man färdas närmare en mil över öppet vatten. Om du paddlar till Djuröarkipelagen från Lurö skärgård i väster så blir närmaste överfarten från Lindholmen till den sydligaste ön Gisslan. Österifrån är det närmast från Trollö väster om Brommö i Torsöskärgården till Timmerholmarna öster om Djurö. I båda fallen blir sträckan drygt 8 km över öppet vatten. Djuröarkipelagen blev nationalpark 1991 och omfattar ca 35 öar och skär. Tältning (max 2 dygn) är bara tillåten längst in i Malbergsviken på norra Djurö. De flesta mindre öarna är fågelskyddsområden, vilket här betyder att man inte får komma närmare än 100 m från stranden från 1 april till 31 juli. Djurö har faktiskt varit bebodd sedan 1500-talet, men är nu öde. Som mest levde 3 familjer här på fiske och jordbruk. Tre byggnader finns kvar, fyrvaktarbostaden på norra ön samt Djuröstugan och Jaktvillan från förra sekelskiftet på södra sidan. Då huserade skogspatronen Kämpe här och lät inplantera dovhjort, hare, ripa och fasan för nöjesjakt. Åtminstone dovhjortarna finns kvar. Bland ursprungliga fågelarter finns fiskgjusar, lärkfalk, grågås, storlom, strandskata och havstrut. Vid sidan av tältning finns erbjuds även övernattning i Fyrvaktarbostaden eller Djuröstugan. Men den måste bokas i förväg, nyckel hämtas och så vidare, varför den här möjligheten kanske mest är av teoretiskt intresse för paddlare som är beroende av vädret för sina besök. Ev övernattning bokas hos tillsyningsman Anders Ydergren, Spiken (Kållandsö), tel 0510-10757. Utdrag ur loggboken Lördag 19/8. Efter en skön natt på norra Hökön kom jag iväg mot Djurö i sol och perfekt svag till måttlig västvind i ryggen. Hade stagseglet uppe, tog ett djupt andetag vid Svartskär och startade paddlingen österut över drygt 8 km öppet vatten. Orienteringen var inget problem, då konturerna av Djurö-landet syntes tydligt i soldiset i öst. Gammal sjö från sydväst försvårade överfarten, men medvinden hjälpte till och efter 1 timme och en kvart landade jag på Gisslan, den sydligaste (och närmaste) ön i Djuröarkipelagen. Inne på ön, som har kalkrik berggrund, växer gles reslig tallskog på frodig gräsmark. Efter lunch på sardiner i tomatsås och potatismos ägnade jag hela dan åt att kryssa runt bland alla holmar och skär. Inget sund var för litet för att testa en genomfart och i de flesta fallen gick det också. Ofta hängde en eller flera fiskgjusar över huvudet och jamade. På väg mot sundet mellan Djurö och Nyviksholmen kom en råbock ut ur skogen och ut på en klippa vid vattnet för att kolla in vad det var för konstigt flytetyg som närmade sig. Men det här sundet, som ändå ser ganska brett ut på kartan, var igenvassat. I början såg det ändå genomträngligt ut, så jag pressade på genom vasskogen. Snart blev det oerhört grunt, med stenhällar på bara någon decimeters djup. Och vassen tätnade alltmer, så när jag som tur var efter ca 50 m träffade på en liten plätt öppet vatten mitt i vasshavet, kunde jag vända kanoten och ta mig tillbaka. Redde mitt läger (sovsäck och liggunderlag) på släta och relativt vågräta klippor på den västra av Sälholmarna. Medan jag åt kvällsmat i solnedgången pokulerade några ivrigt tutande gluttsnäppor bakom ryggen på mig. Livliga fåglar, de hittade på saker hela tiden. Söndag 20/8. Under morgonkaffet kom en annan kanotist paddlande österifrån förbi Nyviksholmen. Han borde sett mig och kajaken, men paddlade på. Troligen passade han på att göra överfarten från Brommö i morgonstiltjen. Själv fortsatte jag mot Timmerholmarnas miniskärgård, ett av de finaste områdena i hela arkipelagen, där jag genomkorsade diverse smala grunda sund mellan släta lockande badklippor. Det började blåsa upp så smått och från öster till råga på allt, vilket lovade medvind även på tillbakavägen mot Lurö. Men innan dess rundade jag norra Djurö och fyren och mellanlandade för lunch längst in i Malbergsviken. Här fanns några segelbåtar och en motorbåt, vars vänliga besättning från Mariestad försåg mig med mer dricksvatten. För att sträcka på benen och bättra på aptiten slog jag in på stigen som går runt Djurö. Hela ön är skogbeväxt frånsett en del betesmarker längst i söder, där jag för en gångs skull såg ett rådjur innan det såg mig. Någon av de inplanterade dovhjortarna visade sig inte, däremot deras spillning här och där på stigen. Stärkt av snabbris och någon slags vakumtorkad stroganoffsås och med en måttlig nordostvind i ryggen startade jag återfärden mot Lurö. Stagseglet var såklart uppe och gav lite extra skjuts. Allteftersom tiden gick ökade både vind och vågor något. En elak lite större våg bröt med matematisk precision exakt över sittbrunnen och fyllde hela kapellet med vatten, men som tur var lossnade det inte utan kunde tömmas direkt. Snart dök gamla kära Lindholmen upp ur Luröskärgårdens gytter av öar, där jag landade i lä och satte storseglet. Kryssade sedan ner mot Norra Hökön, passerade det fina smala sundet till Hökö huvud och gled in i den förnämliga kanothamnen på västsidan av Hökön, som jag hade startat från dagen innan. (Se vidare Lurö skärgård.)