Långhundraleden
Turer norr om stan Start: Ca 30 km N om Stockholm, N om Åkersberga. Sträcka: Benhamra-Gransviken-Åkers kanal-Österskär Långhundraleden, som slingrar sig genom en av våra äldsta kulturbygder, är en månghundraårig vattenväg med anor från bronsåldern. Den utgår från Trälhavet och letar sig fram genom sjöar och åar och anslöt förr till Sjuhundraleden mellan Östersjön (Norrtälje) och Uppsala. Några hundra meter väster om leden för ån ändrar namn från Helgöån till Husaån ligger Vadaby. Här finns Sjökullarna, gravhögar samtida med dem i Gamla Uppsala, lagda över hövdingarna i Attundaland. I Karlby, 2 km söderut, som fått sitt namn från Karlarnas by, bodde deras krigsfolk. Attundaland omfattade åtta hundare (hundratal gårdar). Vada var inte oväntat ett viktigt vadställe över Långhundraleden på den tiden då broar var sällsynta. Det var kanske detta förhållande som lade grunden till Vadabys forna storhet och betydelse. Men Långhundraleden har inte bara befarits av vikingaskepp under forntiden. Så sent som 1927 förekom här reguljär ångbåtstrafik mellan Össeby-Garn och Åkersberga. Åke Eriksson skriver i sin bok Fornstig och gammelväg:.....det finns fortfarande många Garnsbor som kommer ihåg´Tuppens´, folkhumorns namn på S/S ´Åkers Kanal, gälla hesa morgongalande. Kanalen och även slussen byggdes i början av 1800-talet. Slussens byggdes senare om på 1880-talet för att klara större båtar. Slussområdet rymmer flera gravfält från järnåldern, bl a vid Ekbacken, vilket understryker vattenvägens betydelse redan under förhistorisk tid. Allmänt 14 turer går norr om stan, mest på åar och småsjöar. Flera av dessa är gamla vikingaleder kantade med runstenar gravfält. Långhundraleden är förmodligen den mest kända. Turerna börjar så långt upp i vattendragen som möjligt. Det innebär ofta dikespaddling i början med trångt om plats och lite vatten. Här är kanadensaren lämpligast, men kajak är också användbar. Jordbruksbygderna norrut är fattiga på sjöar men har istället länets rikaste tillgång på små åar och bäckar. I Roslagen i ost och nordost finns fler sjöar och landskapet är kuperat och skogigt. Paddling på åar blir aldrig enformig. Deras karaktär skiftar ständigt. De slingrar sig och skär spikrakt genom landskapet, flyter fram nere i djupa diken eller breder ut sig över sankmarker och kärr. Stränderna kantas omväxlande av åkrar och fält, hagmarker, vassdjungler, kärr och ibland skog och berg. Fågellivet är särskilt på våren rikligt och sättet att färdas gör det också lätt att komma nära inpå. Men inte bara naturupplevelser bjuds. Plötsligt dyker civilisationen upp i form av trafikleder, motorvägar, industriområden, järnvägar mm. Kontrasterna är minst sagt stora. Hälften av turerna paddlas bäst på våren vid högvatten. Landhöjning, uppgrundning och igenväxning hotar Upplands än så länge framkomliga vattenvägar. Många av dem med tusenåriga anor men numera bortglömda och på väg att försvinna. Tänk om de kunde restaureras med tid är. Övrigt